.

Att lära sig ett nytt språk är ungefär som att lära sig gå, först lär man sig att stå upp, ha hjälp av att hålla sig i någonting och sedan går man, sakta men säkert, och ibland rammlar man för att man inte har hittat balansen. Så är det med att lära sig ett nytt språk, det första steget man tar är nog att våga viffta med armarna och gästikulera framför ett par människor man man inte känner, sedan lär man sig att säga en del ord som kan vara till hjälp, till en början, och sedan går det bara uppför, men även om det går bra, så har vi ändå problem med gramatiken men människor verkar förstå oss. Tänk er själva, när ni skulle lära er engelska – det är precis samma sak. Förutom att här måste vi våga försöka och göra misstag för att bli förstådda, för annars kommer vi aldrig kunna komunicera med en människa. Att lära sig ett nytt språk är bra, inte bara roligt. Man behöver det kanske sen i arbetslivet, och jag menar, hur coolt låter det inte att få säga "jag kan prata tre språk"

/ En Chilensk puss på kinden, Natalie

Jag har fått i uppgift att skriva om gatuhundarna här i Chile. Vilket jag tycker är ett jätte jobbigt ämne för jag är både rädd för hundarna men tycker samtidigt så synd om dem.
Redan den första dagen i Santiago möttes vi av de första hundarna på gatan. En del är helt skabbiga av löss, en del haltar, en del blöder och så är det de som är så himla söta. Man vill bara gå fram till dem och ge dem en macka eller bara klappa dem så de vet att det finns folk som gillar dem. Men samtidigt vill man inte närma sig de hundarna allt för mycket för tänk om de har rabies och så blir man biten. En i gruppen har redan varit utför det och nu förstår jag hur allvarigt det kan bli. Även fast det gick väldigt bra med tjejen som blev biten den här gången.
Här i Castro finns det också mycket gatuhundar. De flesta håller till på La Plaza (Torget, centrum) men så klart finns de överallt. De följer efter en och tiggar och om man väl har fått ögonkontakt med en hund känns det som att den aldrig kommer lämna en. Hundarna går även in i affärer och på caféer.
Folket här är dock väldigt dumma mot hundarna. De är vana men att hundarna springer och tiggar och de är väl trötta på det, så de slår hundarna och skriker på dem och kastar saker på dem. Det är hemskt att se.
Jag förstår inte varför folk går och köper dyra hundar för tusenlappar när man kan få en hur gullig söt hundvalp som hellst på gatan gratis?
/Maria.

Igår var klassen på utflykt i Coucau. Det var inte en timmas utflykt som en del av oss hade räknat med, vi begav oss vid klockan två och var tillbaka i Castro vid halv åtta tiden igen. Coucau är verkligen ett fint ställe, dock känns det som världens ände. Här kommer några bilder från gårdagen, Med vänlig hälsning Natalie

Mina närmaste på Chiloé är självklart de svenska eleverna men umgängeskretsen har ökat. Familjen jag bor med är väldigt snälla, generösa och skrattar mycket. Eftersom att detta är mina ord så är det väldigt olika om hur man trivs med familjen, jag hade den turen att hamna i en underbar familj som jag kommer närmare och närmare varje dag som går. Kompisar är svårare att hitta eftersom att det fortfarande är svårt för de flesta att konversera.
Man kan hitta nya vänner på gatan, i skolan och vid andra tillfället eftersom att alla är trevliga och hälsar men som sagt är det svårt att hålla upp pratet. Detta kommer att bli enklare ju längre tid vi är här.

De blir bara bättre och bättre!

Andrea

Varje måndag samlas ett gäng tanter med högt blodtryck på röda korset i Castro för att tillsammans sticka eller brodera kläder, filtar m.m. som går till välgörande ändamål t.ex. sjukhus och barnhem. Jag (Sara), Maria och Natalie tyckte att det kunde vara en bra idé att joina dem så att vi fick lära oss konsten att sticka och samtidigt öva upp vår spanska genom småprata med ett gäng glada tanter. Så i måndags eftermiddag gick vi till vår första dag som praktikanter på röda korset, och vi blev varmt välkomna av de pensionerade damerna och fick slå oss ner mitt bland dem. Vi alla tre fick en varsin personlig hjälptant och trots att vi hade lite problem med deras språk då de försökte lära ut så lärde vi oss förvånansvärt snabbt hur sticknålarna skulle hanteras. Under de två timmarna vi var där hann vi prata en hel del spanska, dricka kaffe och sticka några håliga centimeter. Även om det vi stickar inte kommer att bli användbart att ge bort som välgörenhetsgåvor (stackars barn som får mitt isåfall), så tror jag att vi kommer få flera trevliga måndagar med våra damer framöver.

/sara

Nu blev det min tur att skriva ett litet inlägg. Skolan och ungdomarna är väldigt olika från skolan och ungdomarna i Sverige. Här är det att alla elever måste ha skoluniform(som Julia nämnde i ett tidigare inlägg), man får inte gå ut på rasterna och man måste ställa sig upp när läraren kommer in i klassrummet och man får inte sätta sig ner innan läraren säger till. Det som förvånar mig mest är att eleverna på lektionerna inte har någon respekt alls för läraren. I korridorerna respekterar man lärarna men när det är dags för lektion lyssnar elverna på musik, pratar, skrattar och inte alls visar något interesse för att lära sig.

Det man måste ha överseende med är att att ungdomarna har det svårare hemma och gör att de inte orkar att ta sig igenom dagarna. Ungdomarna här har även inte samma tålamod med att lära oss spanska som familjerna har som vi bor med.

Trots detta är alla väldigt trevliga och vill lära känna oss.

Andrea

Sammanfattning:

Det har nu gått ett x- antal veckor för oss elever som har rest till Chiloé. Vi har nu hunnit bott in oss i våra familjer, gått i skolan, varit på praktiken, och en del har skaffat sig aktiviteter och andra har fått umgänge. Det är ungefär som hemma i Sverige förutom ett par undantag: skolan är annorlunda, landet är inte det samma, man pratar ett annat språk och familjen är inte ens vanliga familj.

Jag kan bara skriva för mig själv, men jag tror att en del av oss trivs här, andra trivs kanske mindre bra, men vi alla är på resande fot, och det är olika för alla då vi inte bor i samma familj, går i olika skolor, och har olika umgänge som intressen.

Jag tänkte dra schema för er som läser, så ni har koll på vad era elever/ barn har för sig här (kom även ihåg att detta är olika från skola till skola):

Måndagar: först är det skola från 08:00 – 01:00 där efter börjar Lottas lektion vid 02:15 – 17:00

Tisdagar: är detsamma som Måndagarna

Onsdagar: först är det skola från 08:00 – 01:00 där efter börjar en lektion vid 02:15 med Mario. Han är lärare för oss i Spanska. Den lektionen slutar vid 17:15

Torsdagar: Då är det praktik för många utav oss, en del har praktik på Röda Korsett på Måndagar och andra har på Torsdagar på dagis runt om i Castro. Dagistiderna börjar vid 09:00 – 01:00 där efter har man ”fritt” och ibland har vi en träff med Lotta – bara för att umgås vi Svenskar.

Fredagar: Då har vi lektion med Mario hela dagen. Lektionen börjar vid 09:45 (om jag minns rätt) och slutar någon gång vid lunchtid.

När man är på resande fot som vi alla faktiskt är, så är det mycket att ta in, som språket och andra saker som man behöver lära sig för att ”passa” in i ett sådant här land. Det är mycket frågor, och andra saker som är både jobbiga och intressanta. Men sådant tror jag att man lär sig med tiden. En del elever vill inte resa hem, då de har vant sig så bra vid detta land.

Vi lever som vilken elev som helst här, går upp på morgonen, drar på oss skoluniformen och går iväg till skolan, går hem och äter lunch och går tillbaka till skolan. En del elever som har sina liv i Castro från början kan gå från 08:00 på morgonen till 19:00 på kvällen. Det är långa dagar, och jag tackar gud för att vi inte har så i Sverige.

Men liven rullar på här som vanligt, och jag kan säga för mig själv att jag tycker om detta jätte mycket! Kom även ihåg att jag skriver för mig själv, och inte talar för någon annan. Det här är mina ord, som jag känner passar mig. Med vänlig hälsning Natalie