.

 Det finns mycket skillnader mellan Chile och Sveriges matvanor, inte bara angående vad man äter, det finns också skillnader på måltidernas storlek och på vilken tid man intar dem.

 I Sverige kallar vi frukosten för dagens viktigaste mål, något jag tror att majoriteten av alla Chilenare skulle tycka att det bara är ett rackarns dumt påhitt. Jag skulle nästan vilja säga att frukosten är helt oviktig här. Mina värdfamiljemedlemmar äter inte frukost varje dag, men de dagar då de väljer att äta frukost gillar de att äta sötsaker, en kritvit brödbit med marmelad eller honung, kex eller kakor. Till det serveras kaffe eller te, där det gärna läggs i två-tre teskedar socker- eller mer.

 Mitt på dagen äter vi dagens huvudmål- lunch (som btw bara de allra fattigaste elever äter i skolan medan de andra går hem). Lunchen är väldigt stor, och med stor menar jag verkligen megastor. Fisk och skaldjur är vanlig mat i Chiloé. All sorts potatis har sitt ursprung från den här ön så det är också väldigt vanligt. Man äter också mycket empanadas här, det är som en pirog fylld med antingen kött, skaldjur, ost eller äpple. Jag tycker att maten är god, dock lite salt- och kryddfattig.

 Efter den megastora lunchen äter vi alltid någon söt efterrätt, t.ex. vattenmelon eller chokladpudding.

 Dagens sista mål är once och kan översättas till kvällsfika. I mitt hus äter vi vid sjutiden men av många andra familjer har jag hört att niotiden är vanligare. Oncen ser oftast ut exakt som frukosten, med t.ex. bröd, kex och kaffe.

Mat som jag tror att vi alla saknar:
Knäckebröd
Mörkt bröd
Kanelbullar
Köttbullar
BRYGGKAFFE

 /sara

Dagisarna här och i Sverige är mycket olika kan man säga. I Sverige är dagis- fröknarna mycket vänliga och hjälper barnen om de gråter och de hittar på saker att göra till barnen, de har även många ramsor som gör att barnen lär sig saker. Här i Castro var det verkligen inte så, här var det mer att man hade lämnat in sitt barn till några personer för man var tvungen att åka och jobba eller liknande. Det dagiset jag var på, såklart är det olika standard på alla dagis precis som i Sverige, fanns det två stora rum. Ett där de satt och åt, och i det andra fanns leksaker. Det som förvånade mig mest var att barnen inte fick gå ut, de var tvugna att stanna inne hela dagen. Om ett barn drog en annan i håret gjorde fröknarna inget, om ett barn grät för de saknade sin mamma gjorde de inget. De gjorde inte så mycket helt enkelt. Och det kändes mest att vi var ivägen. Men även fast jag fick en känsla av att det här inte var okej för ett barn, så verkade barnen mycket nöjda och var oftast glada. Men de är vana vid att ha det så här. För vissa var det jätte tufft att komma till de här dagisarna, men vissa tog det bra. Tror även att det har att göra med att alla dagisar är som sagt olika, och jag hade turen att komma till ett hyfsat dagis. Pussåkram Maria (saknar er där hemma)

Jag är den enda i gruppen som har hamnat utanför Castro och jag bor i en liten by ca 10 minuter utanför Castro som heter Llau Llao och här finns det inte mycket men det finns dock två små affärer, en liten kyrka och en skola men det händer inte mycket.På morgonen åker jag med hela familjen in till stan, och även granndottern, och hela färden tar ca 20 minuter men då släpper vi även av alla vid deras skolor. På kvällar och helger sitter vi mest och pratar eller ser på Tv eller sitter vid datorn. Det går bussar och gula Colectivos hit, pappan i familjen har sagt att det är bäst att ta Coletivo, men hittils har han varit snäll och skjutsat mig när jag behövt ta mig in till Castro. Det känns dock lite tråkigt att bo ifrån de andra men det funkar, det kunde ha varit sämre, det kunde ha varit ännu längre bort. Förra veckan var jag med familjen och hälsade på en vän till familjen och han bodde verkligen på landet för där han bodde fanns inget, och jag menar verkligen inget! Jag tycker att allt fungerar bra här ute i byn och jag träffar gruppen ganska mycket ändå så allt är bara bra med mig. //Elin

Det är ganska mycket ansvar och regler med att bo hos en värdfamilj till skillnad från hemma i Sverige. Man måste t ex tala om för familjen om man ska gå ut, vart man ska gå och när man har tänkt komma hem. Familjen avgör vilken tid man ska vara hemma om kvällarna, oftast är det klockan 21 på skoldagar men fram till midnatt på helgerna. Lite ovant att ha så många regler fast samtidigt så känns det tryggt att de bryr sig och att de är rädda om en. Under helgerna så brukar vi vara ute, antingen fiskar vi eller så har vi nån picknick. De uppskattar att familjen umgås och de får en verkligen att känna sig välkommen. Jag avslutar med att säga att jag saknar er därhemma i Sverige..lite lagom mycket ;) Lot`s of Love! /Joyce

Det blev tre stycken som hamnade närmast stan. Det det blev jag (Natalie), Maria och läraren Lotta! Den här veckan fick jag kategorin: ”att bo i stan” som passade mig mer än perfekt.

 

Jag bor en minut från ”La Plaza” (som är centrum) och om man skall hänga efter skolan eller på lunchrasten så är det dit man skall dra sig. Det är en plats med mycket rörelse, musik, folk som cyklar, människor som glider på sin skateboard och mycket annat. Det är nästan som en cirkus – förutom alla elefanter och andra djur. Jag har som sagt gång avstånd från mitt hus till alla affärer, caféer och allt annat där vi svenskar brukar tillbringa våran lediga tid. Vi tar Julia som ett till exempel: Hon bor ”utanför” centrum, för henne tar det ungefär fem minuter med taxi att ta sig hit, och gå tar inte heller lång tid – alla bor ungefär så långt bort som Julia göra.

 

Att bo i stan kan vara till en fördel och en nackdel. Eftersom att alla går hem med varandra, eller tar en taxi tillsammans så är det vi som bor i stan som måste gå själv – där emot har vi inte långt hem, men dock utan sällskap. Praktiken ligger nära där en del bor, då får vi som bor i stan passa på att ta en taxi för att få känna av hur de andra som bor där ute känner sig. Och med andra ord så har vi som bor i stan en fördel då det gäller skolan, vi slipper att vinka in en taxi en tidig morgon då alla skall till sitt arbete. Det är alltid liv och rörelse i stora städer, det är musik, folk som skriker/ ropar, bilar som tutar, ambulanser, polisbilar etc. Men sedan är vi inte heller i Sverige, här är alla vakna dygnet runt, jämt ljud.

 

Det var nog allting för mig / Natalie

Iklädd en ny och proper uniform entrar du skolans dörrar. I dörren möter du en tant som ser till att behöriga kommer in i skolan och inte tvärtom. Inne i skolan dunstar ljudet i betongväggarna, korridorerna är smockade med folk som står och hänger. Du möts av glada miner, sura miner, busvisslingar, skratt och förstående leenden; "lilla söta du". Klockan ringer och eleverna rusar in i klassrummet, men sätter sig inte ner förens läraren ger tillåtelse. (Och redan där dyker ordet 'fängelse' upp i mitt huvud?!) Med små steg och huvudet lite böjt presenterar du dig själv på spanska, "YES jag klarade det, eller... var det mi nombre man skulle säga? eller me llamo? eller?".

Hej hopp!
Jag får äran att skriva första inlägget.
Kanske skall börja med att berätta lite om oss. Vi är nio tjejer från SP08 på donner och även en tjej från SP07 från donnergymnasiet i Klintehamn. Vi är nu i Castro på en ö som heter Chiloe. Vi kom hit 9-10 mars och har nu inackorderat oss i olika familjer samt börjat i tre olika gymnasieskolor.

Idag börjar bloggandet igång. Vi skall skriva ett inlägg om dagen om olika samtalsämnen och jag är alltså först ut. Jag fick i uppgift att skriva om att möta & lämna. Det känns och är olika för alla så tänk på att det här är mer från min synvinkel än gruppens.

Det allra första man gör när man skall resa är att lämna. Sin familj, sina kompisar, sin pojkvän, släkt etc. etc.
Jag är van vid att vara utan min familj så det blev inte så jobbigt för mig att säga hejdå även om jag visste hur mycket jag skulle sakna dom.
Kompisarna ville jag inte säga hej då till. När man inte varit utan dom mer än någon vecka så är det nästan omöjligt att säga hej då för tre månader. Det är inte självaste avskedet som är svårt utan det kändes bara väldigt konstigt att säga hej då till sina vänner. Två av tjejerna i gruppen har pojkvän. Jag tycker det är väldigt strongt av dom att kunna pussa sin respektive för sista gången på tre månader. Såklart att det kommer tårar men då visar man bara mer hur mycket man saknar och älskar.
Som tur är finns det ju datorer i hemmet så man kan faktiskt prata med sina nära & kära där hemma varje dag.
Mina slutord om detta blir; även om det är jobbigt så är det bara att hålla ut. Det finns stunder alla längtar hem men det ser jag som något positivt. När man kommer hem så uppskattar man allt & alla mer än vad man kanske gjorde innan.

Jag tycker det är svårare att möta människor än att lämna, iallafall i vissa punkter. När man åker iväg såhär i tre månader till ett nytt land, på andra sidan jorden, möter man massor av människor med en helt ny kultur. Det är en sån himla skillnad mot det man är van vid.
Jag kommer ihåg första dagarna. Man blev helt ställd.
Det första man märkte av extremt mycket är all uppmärksamhet. Folk busvisslade och skrek efter en när man gick på gatan. Man märks definitivt mycket mer än vad man gör i Sverige, där folk bara går förbi tysta med blicken fäst i marken eller i luften.
Man får en insikt på hur det är att vara invandrare. Ett helt nytt språk, ett nytt sätt att leva på. Det är svårt, det är det. Ibland vet man inte riktigt vad som är rätt eller fel, eller hur man skall bete sig mot folk. Det är fortfarande så trots att vi har bott här i mer än två veckor. Man får prova sig fram.
Mina slutord om det här är - att möt andra som du själv skulle viljat bli bemött och man lär sig. Varje dag.

/ mikaela